De två EG-direktiv som ytterst styr den offentliga upphandlingen är Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG om upphandling av vatten, energi, transporter och posttjänster och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG om offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster.

Upphandlingsdirektiven kan ses som förtydliganden av vad ''de fyra friheterna'' och andra principer enligt Romfördraget innebär inom området offentlig upphandling.

Klassiska sektorn
Den klassiska sektorn, eller som den ofta kallas på engelska ''the public sector'', är den tidsmässigt längst reglerade. Det första byggdirektivet kom 1971 och är det som man traditionellt kanske mest förknippar med myndighetsvärlden. Upphandlande enheter (contracting authorities) är typiskt sett centrala, regionala och lokala myndigheter och vissa offentligägda bolag.

Försörjningssektorerna
Till försörjningssektorerna räknas viss verksamhet inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationsområdena. Försörjningsdirektivet omfattar alla typer av upphandling inom verksamhetsområdena, det vill säga såväl varor som tjänster och bygg- och anläggningsentreprenader. Upphandlande enheter (contracting entities) kan vara, förutom myndigheter och offentligägda bolag, även vissa privata bolag.

Reglerna inom försörjningssektorerna är i många stycken annorlunda och ger ofta de upphandlande enheterna en större valfrihet.

Direktiven
Direktiven innehåller även flera ändringar och tillägg jämfört med de tidigare gällande direktiven. Ett helt nytt förfarande införs inom den klassiska sektorn, så kallad konkurrenspräglad dialog. Förfarandet får användas i de fall det inte är möjligt att i de tekniska specifikationerna ange vad som krävs för att tillgodose den upphandlande myndighetens behov.

Vidare innehåller de nya direktiven regler som ger myndigheterna rätt att använda sig av elektroniska auktioner i vissa fall. Tilldelning av kontrakt kan ske efter en elektronisk auktion efter öppet, selektivt eller förhandlat förfarande med föregående annonsering eller efter "reopening" av ramavtal. Detta gäller för kontrakt som kan specificeras med tillräcklig exakthet.

EG-domstolen har slagit fast principen om gemenskapsrättens företräde före nationell rätt (målet 6/64 Costa mot ENEL) och det åligger medlemsstaterna att försäkra sig om att deras medborgare respekterar EG-rätten. Genom målet C-106/77 Simmenthal, REG 1978 uttalade EG-domstolen att om en domstol i ett medlemsland skulle finna att en nationell bestämmelse strider mot en EG-bestämmelse som har direkt effekt, skall domstolen inte tillämpa den nationella bestämmelsen i det aktuella målet.

I målet C-103/88 Fratelli Costanzo, REG 1989 s. 1839, utsträckte EG-domstolen denna skyldighet att garantera gemenskapsrättens företräde till samtliga organ inom de nationella förvaltningarna.