AnbudsJournalens och Allegos grundare
Staten sänder ut otydliga signaler
– Otydliga beslut från staten om vilken roll statliga aktörer, exempelvis Kammarkollegiets upphandlingsstöd, ska ha skapar osäkerhet på marknaden. Detta är otroligt jobbigt och en av orsakerna till att vi sålde Allego.
Det avslöjar Claes Aldurén, arbetande styrelseordförande i Colligio AB och grundare av Allego och AnbudsJournalen.
Det är i dagarna drygt ett år sedan Allego AB och Allego Upphandling AB såldes till Visma Opic AB. I köpet ingick dock inte Allego Konsult AB och Allego Competence AB, som slogs ihop och bytte namn till Colligio AB.
Företaget har kvar sitt huvudkontor i Falun och Claes Aldurén och Stefan Elg, pionjärerna från AnbudsJournalen – som senare blev Allego – arbetar båda två aktivt i bolaget, främst med utbildning.
Jag träffade Claes i Colligios lokaler i gamla telegrafen i Falun för att prata om hur han kom in på området upphandling och vad som sedan hände.
Hur uppstod idén att starta AnbudsJournalen?
– Egentligen var det ganska enkelt. Trygg Hansa, där jag arbetade i mitten på 1990-talet, gjorde en utredning om vad ett svensk EU-medlemskap och nytt direktiv skulle innebära för företagets möjligheter att fortsätta som försäkringsgivare åt stat, kommuner och landsting.
– Jag deltog aktivt i det arbetet och upptäckte då att ingen hade tagit tag i frågan om hur marknaden skulle informeras. Eskil Nord, som då utredde den offentliga upphandlingen, tog upp Post- och Inrikes Tidningar som ett alternativ. Men där fanns inget intresse. Då bestämde jag mig för att starta en lämplig publikation. Det skedde i konkurrens med Anbud & Inköp, tänket fanns ungefär samtidigt på båda håll.
– I augusti 1994 kom den första AnbudsJournalen ut. En av rubrikerna löd: ”Göran Persson drar åt svångremmen”. Stefan Elg var med och skrev i första utgåvan.
Vad ville ni göra för typ av tidning?
– Vi ville inte göra en glassig magasinsprodukt, utan få ut ren affärsinformation, det var tanken. Näringslivets gula tidning för offentliga affärer, ett komplement till den rosa tidningen. Redan från starten var utgångspunkten att tidningen skulle bli en tung nyhetsförmedlare, men även att kommentera rättsfall, med mera. Som en parentes kan nämnas att samtliga domar från förvaltningsdomstol de första åren återgavs i form av referat i tidningen, men med allt fler överprövningar var vi tvungna att tänka om.
– Redan från starten 1994 började vi fundera på elektronisk publicering av annonserna. Den första Internetbaserade tjänsten kom i januari 1996 och fick namnet ajour.se. Detta namn hängde med tills vi bytte namn till Allego år 2003.
Hur var ”pionjärtiden”? Vilka problem stötte ni på och hur fick ni nya kunder i offentlig sektor/upphandlande myndigheter samt leverantörer?
– Uppbyggnaden av företaget gick stegvis. Jag har ofta känt det som att vi var först, vi fick först motivera, sedan engagera för att till sist brottas med och lösa problemen.
– Det viktiga i början var att få aktörerna att förstå att vi levererade ett nyttovärde. Ibland tycker jag att de haft dålig förståelse för det, tyvärr. Vid starten 1994 fanns inget publiceringskrav av annonser under tröskelvärdena och då gällde det att skapa en insikt hos köparen att se ett värde i att fler leverantörer fick kännedom om affären och på så vis främja konkurrensen.
– Men trots att annonseringen var kostnadsfri, så ville inte alla delta. Antingen ville man inte exponera sina eventuella galenskaper eller så var man nöjd med de leverantörer man redan hade och ville då bara ha anbud från dessa. I början av 2000-talet kom så förändringen av LOU med annonseringskravet av upphandlingar även under tröskelvärdet. Något som vi hade lobbat för, men där alla inte var lika glada…
– Vi pläderade också för att man skulle kungöra den genomförda affären, helt enkelt tala om som köpare att man slutit avtal med den eller den leverantören. Det skulle bidra till att höja kompetensen eftersom kritik kan leda till ett kompetenslyft.
– Även detta borde ha gjorts obligatoriskt från statsmakterna. Man hade bara behövt göra ett tillägg om att den offentliga köparen ska offentliggöra sina affärer. Då hade man också haft den statistik som nu efterlyses med ljus och lykta!
– I stället går utvecklingen åt ett helt annat håll. Efter att först ha fattat ett antal beslut om att det är marknaden som ska sköta annonsdatabaserna så kommer nu signaler om att man ska driva dem i statlig regi. LOV-databasen var det första steget och nu tror Kammarkollegiet att staten är bäst även på det här området.
Vad tänker du idag, med facit i hand och mot bakgrund av försäljningen av Allego AB och Allego Upphandling AB, inklusive AnbudsJournalen?
– Staten ger dubbla signaler. Från riksdag och regering går man ut och förklarar att man vill stimulera utvecklingen av små- och medelstora företag, att offentlig sektor har stor köpkraft som ska användas väl, och så vidare… Men den politiska viljan förefaller vara helt omtolkad när staten genom sina myndigheter och kommunerna genom SKL Kommentus ska verkställa uppdragen. Bara en långsiktighet skapar en investeringsvilja och utvecklingspotential. Det räcker inte med uttalanden som ”sträva mot” och ”verka för”!
– Det här är otroligt jobbigt och en av orsakerna till att vi sålde Allego! Otydliga beslut från staten om vad upphandlingsstödet skulle få göra skapar osäkerhet på marknaden. Det är statens fel till hundra procent!
– Vi valde i samband med försäljningen att behålla de delar där vi såg en fortsatt möjlig utveckling på marknaden. Men i dag är staten inne och naggar på de områdena också.
Utbildning viktigt
I skarven 1990-tal/2000-tal startade företagets ägare utbildningsbolaget LOU AB (Lär om upphandling AB) som senare blev Allego Utbildning och som nu är en del av Colligio.
– Syftet med att byta namn till Allego var att tidningen var så starkt förankrad på marknaden att kunderna hade svårt att förstå att vi också tillhandahöll en rad andra tjänster. Kanske var det fel beslut, jag vet inte…
– År 2008 startade vi Allego Konsult och inför det beslutet insåg vi att vi måste välja sida. Antingen skulle vi hjälpa leverantörerna eller också den offentliga köparen, det gick inte att sitta på två stolar samtidigt. Vi valde att arbeta på köparens sida. Bildandet gjordes utifrån de erfarenheter som vi samlat på oss i mötet med de offentliga upphandlarna.
– Frågeställningarna som vi ville bidra till att lösa kan sammanfattas så här:
- Leder upphandlingen till den kostnad och kvalitet som förväntades?
- Vad innebär de högre kraven från politiskt håll för upphandlingarna?
- Hur ska man tackla införandet av upphandlingsskadeavgiften och andra ökade krav?
Hur ser du generellt på utvecklingen i upphandlingsvärlden? Vad har man lärt under de här åren och vad behöver ändras?
– Ibland är den stora affären bra, men ofta är den lilla affären bättre. Det finns småskalefördelar som ofta tappas bort. Man har som köpare ett stort ansvar för att vårda en framtida marknad. Jag har tänkt mycket på detta med inköpscentraler – som HVB och Kommentus – och deras konsekvenser. En upphandlare syr ihop ett ramavtal och sedan ska kanske 143 ytterligare köpa på samma avtal. Stämmer det med de ursprungliga intentionerna? Hur ska man kunna sätta en rimlig prisbild? Hur skapar man förtroende mellan leverantör och köpare? Och hur får man de leveranser som man önskar?
– Jag tror inte att detta är bra ur ett leverantörsperspektiv. De stora avtalen stämmer inte alltid med de lokala och regionala behoven.
Har du någon mer reflektion som du vill delge läsarna?
– Bosse, jag har hållit på i arton år med detta och det har varit tufft, jättetufft. Man ska hantera personal, löner, hård konkurrens och annat.
– Samtidigt vill jag vara med och verka inom ett spännande område. Det känns att det finns oerhört mycket att utveckla inom offentlig upphandling. Jag skulle kunna räkna upp en rad angreppspunkter och jag hoppas verkligen att man från ansvarigt håll lyfter blicken och funderar på vad som kan göras för att utveckla den goda affären. Får man den kvalitet man betalar för?
– Näringslivet har full förståelse för att offentlig sektor har en speciell kravbild när man köper. Men man efterfrågar mer av dialog. ”Varför kan vi inte prata med varandra” är en fråga jag ofta hör.
– Min förhoppning är att Carema-affären i äldreomsorgen inte dödar dialogen så att man istället enbart satsar på kontroll framöver. Jag hoppas också att skandalen inte stoppar upp konkurrensen och valfriheten som förhoppningsvis kommit för att stanna! Tänk om de brister som Carema nu tvingas ta ansvar för även finns i avtal inom varuområdet, med mera, men att uteblivna prestationer inte lika hårt drabbar enskild och därmed undgår upptäckt?
Bo Höglander
AnbudsJournalen nr 20